Jag vill ta en stund och prata om cancer.
Idag vaknade jag av att jag helt oprovocerat ville börja gråta. Efter
en stunds tanke inser jag att det är den satans cancern som ligger och
gror i mitt huvud. Då brister det. Tårarna bara rinner ner för mina
kinder.
Förra våren dog min in-case-of-emergency-mamma i cancer. Hon var den där vuxna i ens liv som man tänker att "om det skulle hända mina föräldrar nåt, då skulle hon bli min mamma och finnas där för mig" För mig var den personen Ingela. Hon fick cancer i tarmarna, som sedan spred sig i hennes kropp och tillslut tog cancern sig till hennes hjärna och på natten efter att hon och hennes man hade kommit hem efter en resa till Thailand åkte hon in akut till sjukhuset. Ingela blev bara 53 år gammal.
Min vän Mickes son fick aldrig uppleva hur det är att gå högstadiet och min kollega Carina slogs i sju år innan hon besegrade sin sjukdom.
Igår fick jag veta att en mycket go vän till mig har fått testikelcancer. Jag vet inte hur öppen han vill vara med sin sjukdom så därför nämner jag inte hans namn. Men han betyder väldigt mycket för mig och vi har följts åt igenom en bransch som inte alltid har varit så lätt. Hela min kropp skriker att "Det är klart som FAN att det kommer att gå bra!!" Av alla i världen är HAN ju inte den som går och blir dålig!! Det händer ju bara inte! Det här är bara en pit stop!
Cancer är en hemsk, hemsk, förjävlig skitsjukdom!! Även om det SÅKLART kommer gå som en jävla dans för min vän att kicka den där sabla skitens arsle till Kathmandu! ...Måste jag nånstans stanna upp och inse att det är inte alltid det gör det och samtidigt ger jag mig in i en ny bransch, Räddningstjänsten, vars vardagshjältar utsätter sig för en mycket högre risk för cancer.
ALL forskning kring cancer behöver stöd! IDAG är det jag som går in och stödjer cancerfonden! Inte en dag för tidigt. Jag har dessutom beslutat mig för att stödja den forskning som inriktar sig på att rädda räddarna. Insamlingsstiftelsen brandmännens cancerfond.
Gå med i kampen! Nu får det ta mig fan vara nog! INGEN ska stå ensam! Det är våra vänner, mammor, barn, kollegor, vardagshjältar och glädjespridare det gäller!
Kämpa! //Carin
Förra våren dog min in-case-of-emergency-mamma i cancer. Hon var den där vuxna i ens liv som man tänker att "om det skulle hända mina föräldrar nåt, då skulle hon bli min mamma och finnas där för mig" För mig var den personen Ingela. Hon fick cancer i tarmarna, som sedan spred sig i hennes kropp och tillslut tog cancern sig till hennes hjärna och på natten efter att hon och hennes man hade kommit hem efter en resa till Thailand åkte hon in akut till sjukhuset. Ingela blev bara 53 år gammal.
Min vän Mickes son fick aldrig uppleva hur det är att gå högstadiet och min kollega Carina slogs i sju år innan hon besegrade sin sjukdom.
Igår fick jag veta att en mycket go vän till mig har fått testikelcancer. Jag vet inte hur öppen han vill vara med sin sjukdom så därför nämner jag inte hans namn. Men han betyder väldigt mycket för mig och vi har följts åt igenom en bransch som inte alltid har varit så lätt. Hela min kropp skriker att "Det är klart som FAN att det kommer att gå bra!!" Av alla i världen är HAN ju inte den som går och blir dålig!! Det händer ju bara inte! Det här är bara en pit stop!
Cancer är en hemsk, hemsk, förjävlig skitsjukdom!! Även om det SÅKLART kommer gå som en jävla dans för min vän att kicka den där sabla skitens arsle till Kathmandu! ...Måste jag nånstans stanna upp och inse att det är inte alltid det gör det och samtidigt ger jag mig in i en ny bransch, Räddningstjänsten, vars vardagshjältar utsätter sig för en mycket högre risk för cancer.
ALL forskning kring cancer behöver stöd! IDAG är det jag som går in och stödjer cancerfonden! Inte en dag för tidigt. Jag har dessutom beslutat mig för att stödja den forskning som inriktar sig på att rädda räddarna. Insamlingsstiftelsen brandmännens cancerfond.
Gå med i kampen! Nu får det ta mig fan vara nog! INGEN ska stå ensam! Det är våra vänner, mammor, barn, kollegor, vardagshjältar och glädjespridare det gäller!
Kämpa! //Carin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar