Nyheter lajv från gymmet

Jag tog just storstadsmodellens krav för benböj!!! Nu ligger jag på golvet vid min skivstång, gråter inombords av lycka, tittar på vikterna och har svårt att tro på det som just har hänt. Benböjen har varit en oro för mig. "Är det ens möjligt?"-har snurrat runt i mitt huvud. Idag fick jag svaret! Att vilja är att kunna!! Det är inte så mycket att jag tog nya nivåer utan mer känslan av att den som sår får skörda. Jag tog ett enormt steg mot min dröm idag och jag har inte ord för det. Bara tårar. Herregud! Jag sitter på allvar och grinar på golvet på SATS. Det är tur att jag redan gjort bort mig så mycket att ingen längre blir förvånad :)

//Carin

Borta bra, hemma bäst!

En tupp, en kyckling och en stolt lärare

Kem-veckor på brandskolan
Hahaha! Jag skulle ha jobbat på nyhetsmorgon idag, men sov mig igenom väckarklockan och tre samtal från jobbet. Skulle tro att jag är rätt trött efter veckorna på skolan. När jag vaknade var programmet redan igång, gissar att dom hade ringt in nån annan. 

Efterlängtat kvällsfika framför TV'n.

Veckorna på skolan bestod av kem, kem och åter kem (och en gnutta fys). Vi har sanerat, sprängt saker, fysat, men mest har vi gått runt som rymdvarelser och tätat hål. Det har varit kul, men jag har nog längtat hem lite också. Efter allt flängande i mitt liv njuter jag fullt ut av att "bara vara hemma" och sköta mitt liv som jag vill. Det känns som att jag har lånat ut mitt liv till MSB och om jag ska vara ärlig så ser jag fram emot att få tillbaka det. Ett år kvar nu, nästa termin har vi LIA och får vara ute och jobba på räddningstjänsterna. Det kommer att bli suuuuuper!! En glimt av sitt framtida liv.

När jag kom hem gick jag till gymmet. SÅ SKÖNT! Jag hade gått ner lite i vikt, som vanligt efter nån vecka på skolan. Motverkade detta genom ett mycket efterlängtat kvällsfika framför TV'n.

Känslan av att vara i sitt livs form.

Känslan av att vara i sitt livs form

Jag tog personbästa i bänkpress under ett av våra fystest på skolan. När en klasskamrat frågar mig om jag nånsin har lyft tyngre och får svaret att jag inte har det, så konstaterar han att: "Det betyder ju att du är i ditt livs form just nu!" 
Här om dagen efter ett gympass tittade jag mig i spegeln, konstaterar att det har skett förändringar, och då sjunker det in. Jag är i mitt livs form just nu! WOW! Det är rätt häftigt! Ja! Det här är ett sånt där tillfälle då man får vara lite stolt över sig själv! Jag har slitit som ett djur och inget har kommit gratis. Varje dag möts jag av tvivel på mig själv och att ständigt jobba i motvind. Ständigt minst, ständigt svagast. Varje dag går ut på att piska i sig själv att man VISST är bra! Att man VISST är lämpad! Idag är jag stolt över mig själv och helt osvenskt tänker jag vräka ur mig det! Hantera det eller googla vidare ;) 

Därmed inte sagt att jag är klar, jag har mycket kvar. Slitet fortsätter! Jag ska medverka i ett projekt för Storstockholmsbrandförsvar som går ut på att säkerställa SMO-elevernas fysiska kvalité inför anställningstesterna. Ska bli mycket kul och borde vara bra för att man ska nå upp till kraven. Jag är i mitt livs form! Ändå är vägen så lång!

Idag ska jag (eftersom jag plötsligt blev ledig) kolla upp om jag inte kan få till några riktigt långa naglar i akryl. Det finns inget som får en att vilja dricka Cosmopolitans med långa naglar och titta på Sex and the city lika mycket som räddningstjänsten... För att väga upp liksom...

//Carin - rymdkyckling i sitt livs form

Topp 3 det jobbigaste jag gjort!

En vecka till på brandskolan och det var dags för den beryktade belastningsövningen. Det sägs vara utbildningens tuffaste fys-test och går kort och gått ut på att lära sig förstå ens fysiska gräns och hur kroppen signalerar när det är dags att avbryta insatsen. TUNGT fysiskt arbete i HÖG värme ...Och nu menar jag inte- "Vi skulle ha haft en AC"-kind of hot... Nu menar jag "Varför står jag med gasbrännaren rätt i ansiktet?!"- kind of hot! Min plan var att om möjligt lägga kräket utanför masken och försöka komma ut levande på andra sidan... Svårare än så kom jag fram till att det nog inte var =).

Jag var rätt nöjd över mitt kost-intags-upplägg. Tillräckligt mycket energi för att kunna dra runt ett dödspass på ca 15-20 min men ändå inte FÖR äckligt ifall allt skulle landa i masken. Vi fick väga oss innan och efter insatsen och inget vattenintag mellan invägningarna. Detta för att vi skulle få en känsla av hur mycket vatten man gör av med på en sådan insats... 

Jag vet inte vad som var värst. Den extrema hettan kändes som en brännmärkning av boskap mot mina axlar, värken i mina händer strålade som blixtar, lungorna spändes ut till max i varje andetag och ändå fick jag inte nog luft, hjärnan kokade och tankarna sprang i cirklar. När jag tog dom sista stegen i trapphuset kändes varje steg som ett berg att bestiga. Jag slog axlarna från vägg till vägg och fick 50 kg vattendunk över mig när det inte längre gick att stå upp. Det var då jag bröt. Ambulansen hade redan hämtat en klasskamrat till mig och jag beslöt mig för att dom inte skulle behöva vända om. LÄTT topp tre av det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv!! 

Jag tappade bara 0,6 kg vatten. Lite förvånansvärt men jaha, ibland fattar man inte... 

Jag ser fram emot att komma hem snart och det första jag ska göra är att ta tag i träningen. HUR peppad som helst på att bära, bända, släpa, pressa, lyfta, dra och kötta tills belastningsövningen kommer gömma sig i en vrå av skam!! :D

Välkommen till livet som brandman!! 

Att bestiga berg är egentligen bara en fråga om vilja. Glöm aldrig att varje steg du tar ska föra dig närmare din dröm! 

//Carin

Nytändning!!

Jag tog mitt pick och pack och åkte till Spårvagnshallarna för att träna idag. Hade fått tips från Supderduper-PT-Sara om det för att hitta ett nytt driv. Och så rätt hon hade!! Va kul det var att träna igen! Så mycket ett miljöombyte kan göra för motivationen. Lite nya människor att spana på och ett inspirerande center!

Jag tog nytt person bästa i benböj! 72,5 kg! Stört, stört nöjd!! Dessutom hade jag turen att träffa Gudrun, 60 år, som två gånger i veckan kör skiten ur sig själv tillsammans med sin PT på centret. En sann förebild!! Jag ska bli som henne när jag blir stor!

Det var kul att se hur Östermalmarna ser ut i gymmet. Det märks att det finns pengar! :P Inte bara till att avlöna en hel drös med personliga tränare utan även till en hel del plastikoperationer. Vältränade är dom i alla fall det måste jag ge dom. Dessutom var stämningen supertrevlig, östermalmare vet hur man peppar varandra och visar gym-vett och etikett. Arbetsklassen på söööder har nåt att se upp till där.

Spårvagnshallarna har en avdelning med klätterställning, rep, ringar, takstege och allt annat spännande man kan svinga sig i och där gick jag loss totalt!! En kille kom fram och frågade om inte jag var gymnast!? Min dag var gjord!

Tack Östermalm för ett hjärtligt mottagande av en grovarbetare.

//Carin - grovis och supernöjd i överklass-land

Efterlysning: Motivation

Jag får ofta frågan "Hur går det för brandkvinnan!?" och ni som har ställt frågan vet att jag har svarat "Det går bra!" med ett stort leende.
...Om jag ska vara ärlig så är det en sanning med modifikation. Just nu är det fasiken inte så ball. Vi sitter i tentatider (när gör vi inte det??) och ett gigantiskt arbete om systematiskt säkerhetsarbete ska in. En klasskamrat till mig roade sig med att öva på lite knopar samtidigt som hen skrev sitt arbete. Den här bilden är på allvar den bästa motivationen jag har fått på länge. Det tröstar att man inte är ensam om tanken på att kombinera Absint med en karta sömntabletter.
Här om dagen gick jag hem från gymmet med svansen mellan benen direkt efter uppvärmningen. Kroppen värker och prestationerna uteblir. Jag klarar inte ens att jogga i 15 min eller att slutföra ett set på gymmet och så växer det i halsen på mig. En otäck klump som liksom inte vill ge sig. I sju månader har jag inte gjort annat än att varje dag, varje timme pusha mina gränser. Mentalt och fysiskt. Är det nu bakslaget kommer? Då allting blåser upp i ansiktet på mig. Blev det för mycket? Den här klumpen i halsen vad vill den säga egentligen?

Nu är prövningen här. Jag visste att den skulle komma men man blir ändå helt tagen på sängen. Motivation ge dig till känna! Fokus kom tillbaka! Styrka fyll min kropp!

Nu är det survival of the fitest som gäller! On guard! //Carin

Brandskolan

Livräddning - brandmannagreppet på hög nivå!

Fy tusan va det är jobbigt att bryta upp dörrar! Jag har fått en nyvunnen respekt för våra inbrottstjuvar. Kommer dom sig in utan att ha dragit sönder både liv och lem först är dom värda min Ipad. 
Det är först när man reser till Spanien som man verkligen förstår varför man har pluggat spanska och det är först när man ska bryta sin in genom en säkerhetsdörr som man fattar vad man egentligen ska ha marklyften till! Polletten har trillat ner!

Coopertestet gick väl som förväntat rätt kasst! Jag tog mig runt på stadiga 12km/h hela vägen. Well, första halvan gick väl ganska mycket snabbare och andra halvan rätt mycket saktare, men om man slår ut det. Tror jag skulle vinna massor på att lära mig lägga upp loppet lite bättre... Jag kom inte sist iallafall. Det var skönt. Men misströsta inte! Allt är enligt planerna! Jag går på kondisträningen nästa termin och då kommer det hända grejer! Nästan skönt att jag fick en så kass tid, nu kan jag se fram emot utvecklingen från dödsriket när jag väl börjar springa! :D

När vi gick in i gymmet för styrketesten fick jag min revansch! Varenda uppoffring har varit mödan värd!!

Utdrag:
Rodd 500m 1:52 min
Bänkpress 30 kg (50takt): 23 reps
Stående längdhopp: 200 cm
Haklyft 15kg (60-takt): 31 reps
Brutalbänk: 24 reps
Handpress: Otäkt klen! (dags att jobba lite!!)

På några av testerna passerar jag som godkänd, på mer flertalet har jag en bit kvar. Dock är det rätt skönt att känna att det inte alls är så långt dit. Ljuset i tunneln finns där framme och det är inte omöjligt att ta sig dit ganska snart. Ett drygt år har jag på mig så då kommer det sitta fint! Jag har en plan och den ska ta mig till målet! Blod, svett och tårar! Det finns ingen genväg till fantastiska resultat! ...Och jag vill bara berätta att jag slog samtliga på fingrarna i brutalbänken! Obesegrad Bitch! :D

Brandgaskylning, rappilering från hög höjd, fystester, omtenta på trafikolycka, teori och massa massa annat. SJUKT bra vecka på skolan! Kroppen är rätt mör men huvet är på topp! Jag känner mig väldigt nöjd med min insats och mer motiverad och peppad än nånsin på att ta i hårdare på fysen! Nu börjar det visa sig vad jag VERKLIGEN ska ha styrkan till. Det finns inget så underbart som när kroppen visar en vart skåpet ska stå!

Nu är jag hemma på trygg mark i Stockholm igen och jag tog en sväng till gymmet. Kul att se alla gamla ansikten igen! (Varför känns det alltid som att jag har varit borta i ett år när jag har varit på skolan??)

Ställde mig på vågen på gymmet, WTF!? 57,4 kg MED kläder! Hur svårt ska det vara att hålla vikten uppe? Jag blir mobbad (med kärlek) av både lärare och kamrater på skolan för att jag äter jämt. Jag är den enda som båfflar i mig mat mitt under lektionerna för att inte bli hungrig innan lunch och ändå dessa urkassa resultat!
Har jag kämpat mig till ett hekto muskler ska jag fasiken inte förlora det av en så dum anledning som att loosa vikt. Det har jag INTE råd med.
Jag slutade för ett tag sedan med att ta kosttillskott. Jag ville testa vad det gjorde för skillnad osv, men nu får det vara slut med det! Jag kan uppenbarligen inte hålla vikten uppe och ärligt talat är jag rätt less på att koka 3500 ägg om dagen för att få i mig tillräckligt med protein. Proteinpulver here I come!

Den mätta dagen är aldrig störst. Den bästa dagen är den av törst.
Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd.
Bryt upp, bryt upp. Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr!

//Carin - BrutalBitch!

Arbetsrelaterad träning

Det tjatas mycket om arbetsrelaterade tester och träning inom räddningstjänsten. Detta för att träning och tester ska vara anpassade till den faktiska arbetsuppgiften. De som förespråkar arbetsrelaterat utgår ofta från tesen: "Du blir bra på det du gör" och det är inte ovanligt att samma grupp starkt ifrågasätter bänkpress och innebandymatcher som effektiv träning för brandmannens fysiska förmåga.

Jag försöker sprida ut skurarna och variera styrka, kondis, psyke och arbetsrelaterat. Min egen tes är: "Träna ALLT och bli bra på ALLT! Lämna inget åt slumpen!" :D
Idag tar jag arbetsrelaterad träning på orden och kör två stenhårda utryckningspass.

Förmiddag:
Förutsättning: Trapphus Kocksg. 40, 5 vån.
Liknelse: Inträngning trapphus
Uppvärmning: 2 trapphusintervaller i lätt jogg utan stopp.
Pass:10 trapphusintervaller med 25 kg viktväst och andningsmask. 
Nedvarvning: Skiter i vilket och lägger mig på golvet och flåsar istället ;)

Eftermiddag:
Förutsättning: Gym, rullband
Liknelse: Inträngning trapphus, terrängarbete eller liknande.
Uppvärmning: Rullband 5,6 km/h 14% lutning utan utrustning 8 min.
Pass: 3 Rullbandsintervaller 5,6 km/h på olika graders lutning med 25 kg viktväst och andningsmask + Trappintervaller med 25 kg viktväst, andningsmask och 2 st slangkorgar á 10 kg st. Antal intervaller: To fail.
Nedvarvning: (Skulle gissa att jag skiter i vilket här också, men kan väl skriva "promenad hem" för sakens skull).

Träningsformens fördel: Arbetsrelaterat. Mycket likt en faktisk insats (minus stress, värme och psykbrytspåslag) 
Träningsformens nackel: Det kommer göra MYCKET ONT! och skämsfaktor inför grannar och gymkompisar.

Andningsmasken kan verka lite overkill jag vet, men jag vill ha den av fem anledningar: 
1. Vänja kroppen vid att andas ur en snorkel under fysisk aktivitet
2. Vänja mig vid att NEJ det är inte bekvämt att rökdyka   
3. Höja kraven på hjärta och lungor i gasutbytet
4. Men framför allt vill jag göra ett test: Utvärdering av fenomenet koldioxidpåslag, känsla och hantering av detta.

Det var under en av utryckningarna tillsammans med Stockholm Brinner och Solna brandförsvar som jag vid ett tillfälle drabbades av vad jag då uppfattade som en panikattak med hjärtklappning i ett rökfyllt trapphus. Med lite erfarenhet har jag förstått att det jag uppfattade som en mycket oväntad panikattack i fakta inte var det utan ett koldioxidpåslag. Jag var ovan av att andas i mask och fick inte i mig tillräckligt med syre. Detta kompenserade kroppen med förhöjd hjärtfrekvens. En mycket ovärd situation att hamna i när det gäller, så därför tränar jag med andningsmask idag. Återstår att se om jag lyckas återskapa detta obehagliga tillstånd. ...Kanske borde ha med mig nån form av safety line, nån som vaktar på mig lite ifall man skulle svimma... Tåls att fundera på... 

Förmiddagens pass är avklarat och lunchen uppäten. Om sanningen ska fram är jag helt jäkla skräckslagen inför mitt eget eftermiddagsupplägg men bra form har sällan byggts upp ur feghet och jag väljer att peta tårna utanför min egen comfort zone. Gör det bara!

Antingen så går det bra.... eller så går det över... //Carin

Personbästa!

Idag är jag stark! Jag kände det redan när jag vaknade att det här skulle bli en bra dag. Ni vet den där känslan av att vilja ställa sig på balkongen och primalvråla "Give me anything!!"-till världen.

Ligger bra till med skolarbetet så fick lite sovmorgon och käkade mycket innan jag drog till gymmet. Det blev personbästa i overhead squat och benböj! När jag började min brandresa böjde jag med 40 kg och fick kämpa med sista repetitionerna. Nu böjer jag 70 kg! Så himla stolt! Och mer ska det bli. Jag hoppas på primalvrål från balkongen varje dag för det är så sa**ns skönt!! 

Tekniktragglade med marklyften också. Hyfsat lätta lyft med fokus på ländrygg och höft. 

 

Ta ett steg närmare ditt mål varje dag!  //Carin

Känslan av total och fullständig Epic Fail.

Idag bjuder jag på en otäckt ocensurerad, äkta gå-till-sängs-bild, med nåt som ska vara en onöjd min, men som mer ser ut som en ank-selfie.

Allt började med att jag släpade med mig en hel sjukvårdsväska in i en sjukvårdsövning för att helt och hållet skita i att använda den. KOM IGEN! Jag ska kunna det här nu. Jag kunde det ju igår. Folk som har lufthunger vill ha syrgas. Hur svårt ska det vara att minnas? Sen utförde jag någon form av löjlig medvetandegradsundersökning med att skaka lite försiktigt på patienten och sedan tro att det skulle räknas som smärtstimulans. Att ha koll på andningen och pulsen räknas INTE som en fullständig patientgenomgång! Efteråt har jag dessutom inte en aning om varför jag har gjort eller inte gjort vad jag gjort.

Sedan följer jag upp det här totala fjaskot till sjukvårdsinsats med en insats som säkerhetsansvarig vid en trafikolycka. Detta genom att glömma trafikvästen i brandbilen, misslyckas med att få upp motorhuven på en Audi som lika gärna kunde ha satt neonlampor runt spärren till huven, kallar patienten vid fel namn, skiter av nån anledning i att tömma luften ur däcken vid stabiliseringen av bilen och kastar upp massa verktyg på taket till en bil vars tak jag just håller på att klippa bort... 

Vid det här laget har jag tappat det. Mitt självförtroende är typ i höjd med fotknölarna på en dvärg i indianmockasiner. Då påbörjar vi vår sista övning. Nu har jag bestämt mig för "göra så lite skada som möjligt"-taktiken. Kom för f*n inte med åsikter och häng bara på vad dom andra gör. I rollen som verktygsansvarig på trafikolycka lyckas jag med att trassla ihop en otrasselbar slang till hydraulikverktygen, slänger fram båren innan jag ens tagit fram stabiliseringsutrustningen. Kastar ner vattenslangen i ett vattenfyllt dike, slår igen en dörr på bilen som min kollega just med möda lyckats öppna från insidan av bilen (behöver jag nämna att den bara går att öppna från insidan?) Drar sönder munskyddet när jag sågar framrutan, halkar ner med foten rätt ner i motorrummet och får kritik för min bristande kommunikation med resten av teamet...

Det här är känslan av Epic Fail. Jag går till sängs idag och undrar om jag egentligen borde vara här överhuvudtaget. Kommer jag nånsin att kunna bli en bra brandman? Skjut mig i huvet och sätt på en syrgasmask. //Carin

87kg Carin

Jag ska sluta gnälla om att det är så tufft att vara liten för det är fasiken inte lätt att väga åttio kilo heller!!

På nya favoritbutiken Budo & fitness hittade jag tillslut en viktväst som gick att få upp i lagom brandmansvikt (30kg). Glad i hågen ropar jag "Gu' va bra! jag tar den på en gång!" 
Där står jag sedan, på fel sida av stan med en 30 kg tung väst på axlarna. Inte så genomtänkt inser jag efter första trasiga rulltrappan.

Jag har fått en nyvunnen respekt för mina tyngre medmänniskor. Fy klåån va det brann i axlarna efter turen hem. 

Men visst är den tuff!? Vita bergen- du har fått en ny bästa kompis i kampen mot rullbandstestet!

Ingen uppoffring är för stor för dina drömmar! På med skorna och skrynkla pannan! Kööör! //Carin

Rullbands-träning

Vita bergen här på söder är som skapat för back-intervaller. För er som inte vet så är det en mördarbacke på ungefär en miljon meter rakt upp i himlen (Åtminstone så känns det så efter några intervaller) Bilden är från i somras och visar bara en bråkdel av helvetet upp till himlen. Ironiskt nog står en av Stockholms vackraste kyrkor på toppen. 

Vita bergen har alltid symboliserat sommar, rosévin, vänner, picknick, skratt och kanske till och med lite kärlek på en filt. Nu för tiden (sedan min brandresa startade) har Vita bergen en helt annan innebörd - Svett, regn, blodsmak i munnen, känslan av att kvävas, smärta som sprider sig från låren till bålen, axlar, fötter, armar, händer för att till slut täcka in hela kroppen i nån form av flämtande kramp. 

Det där sabla rullbandstestet kommer bli min död! Men jag SKA upp på hästen! Om jag så ska bära den upp för tio Vita berg först!!

 

...Over and out

Körkort och analblekning?

Det här med att plugga har visat sig vara en rätt engagemangkrävande, tidskrävande och pengakrävande aktivitet.

När man ska ta CE-kökort tex kostar det pengar och tid och engagemang bara för att få tillstånd att börja. En TUSING bara för körkortstillståndet. Innan man ens har sett en lastbil?!

Sen så finns det ju lite olika sätt man kan jobba på för att göra det extra jobbigt. Tex att glömma ansökningspapperna på bänken i köket alldeles för länge för att sedan inse att det bara är nån vecka kvar innan dom går ut och man får börja om från början igen (med tid, engagemang och mer pengar)! 

Men åh! NÅN ska man väl kunna hitta på kort varsel som kan kladda ner lite siffror på ett läkarintyg till transportstyrelsen. Tillslut hittar jag ett ställe på Östermalm som hade en tid imorgon. Här ska tilläggas att alla andra hade fullt till mitten av jan. Jag ska få träffa Svetlana... som dessutom sysslar med laser-palstikoperationer och herpes behandlingar... Är det bara jag som känner en viss osäkerhet?

"Gör en läkarundersökning för CE-kort och få en ny överläpp på köpet - Leverans innan jul!"

Det är ju som stulet! Vem kan tacka nej!? //C

Det händer saker

Kastade massa kläder i tvätten efter vistelsen i Revinge och grävde igenom min garderob. Man kan säga att det är en viss skillnad sedan jag började min brandresa, och då har jag inte loosat många kilon alls! Älskad omstrukturering! 

Nackdelen är att en helt ny garderob måste inhandlas. Vilket skrapar lite på studentkassan. Phu! Men är oväntat mycket pepp ändå! Jag är även i total brist på finkläder och vardagskläder som inte innefattar nån form av NIKE-logga. Jag lever och lär i träningskläder och jag är så s-tans less på det!

Butiker och kaffe-stops, håll i hatten idag!

//Carin

Turn down

Jag åkte ut ur antagningsprocessen för Södertörns sommarvikariat =(
Det var kul så länge det varade. Tydligen hade jag gjort ett superbra intryck och dom ville ta mig vidare men efter mycket om och men på stationen hade dom tillslut kommit fram till att dom inte kunde ta in SMO'are från första ring, plugget krockar för mycket med första utbildningsveckorna på stationen. 
Det konstiga var att han lät ledsnare än mig. Mina år av ständiga jobbförhandlingar har gjort kanterna lite avrundade. "Win some, loose some" sitter rätt hårt.
Nån timme efter beskedet kom jag på mig själv med att tycka att det egentligen var rätt skönt. Tillbaka till grundplanen! Målet var att bli brandis om två år, inte att helt plötsligt sätta det målet till efter två terminer. Det satte lite väl hårt tryck på min träning. Nu kan jag med lugn och ro fokusera på styrkan igen och inte springa sönder massa bra styrka på konditionsträning som jag kan ta långt senare. Underhåll kondisen och BYGG MUSKLER! 

Allting du vill göra, kan du göra! Det handlar om vilja. Lägg upp en bra plan och FÖLJ DEN! Och glöm inte - Win some, loose some! 

//Carin

Närträff 3.0

Snart är det sista dagen på närträffen på skolan och det har varit galet kul. Jag är helt slutpumpad, både i huvud och kropp. Fullt ös, medvetslös!

Flera gånger har jag kommit på mig själv att tänka "Hur f*n hamnade jag här??" Och "Shit, jag studerar till att bli brandman! JAG, studera? JAG, bli brandman??" Som när vi stängde in oss i en container och tände på för att få uppleva brandförloppet. Från initialbrand till övertändning och fullt utvecklad rumsbrand. Det var helt klart lite spännande innan, men när brandgaserna tände och temperaturen steg upp mot 600 grader infann sig ett lugn. Det var så vackert. Som att få se ett norrsken utspelas så nära att du nästan kan ta på det. Flammor som dansar ovanför ditt huvud.

Sista lektionen idag var att återskapa backdraft. Det inträffar om brandgaser får ansamlas i ett stängt utrymme, är lagom förblandade med syre och triggas till tändning av en låga. Bra avslut på en bra dag!  

//Carin 

Må som en kung

Redan igår natt då jag närmande mig skolan och jag kunde se dom första husen spred sig ett leende på mina läppar. Så underbart det kändes att vara tillbaka i Revinge och brandskolan! 

Efter det första dygnet har jag nu ingått i nån form av koma. SÅ HIMLA KUL JAG HAR! Jag mår som en kung! Vi lever på skolan, åker brandbil, drar slang, skitar ner oss, äter god mat, skapar eldsvådor och lär oss att ta hand om dom, skrattar och tränar hårt!! Livet på en pinne!! 

Att jag sedan flyttade mina gränser i gymmet gjorde att jag nu svävar på små moln. Lyckan när strävan utdelar resultat är enorm!! Låt aldrig dina ursäkter vara viktigare än dina drömmar. Att vilja är att kunna! 

Perspektiv Tack!

 I helgen var jag på en infodag för Södertörns sommarvickariat-rekrytering. Tog mig typ ett år att ta mig ut till Södertäljes brandstation (pendeltågshelvete!) men väl där var det värt besväret. 

Det var det gamla vanliga tugget, "Ni behöver inte känna att ni ska kunna nåt, men här har ni alla fyskrav, intervjuer, klaustrofobi- och höjdprov, föredag och förkunskaper som ni ska ha och klara av..." 

Check! Jag fattar- "Du behöver inte vara rädd, men glöm för guds skull inte bort att vara skräckslagen!"

Jag tjatar på om att det är viktigt att ställa sig utanför sin comfort zone, men vafan!? Kan jag få andas lite? Jag tycker inte jag gör annat än att vara nervös och osäker. Kan jag inte bara få en kamera och känna mig lite säker och trygg igen?!

Självklart kom den gamla goa genus-diskussionen upp. Fler kvinnor ska in i räddningstjänsten.
Där satt så ett gäng uppumpade berg till deltidare och timanställda som helt plötsligt fått en svettpärla i pannan. 
Jag blir så provocerad av att dom blir så provocerade! Liiiiite utmaning och dom börjar flaxa som yra höns! Till sanningen hör att det fortfarande rekryteras minst 80 % vita, heterosexuella män. Jag tror att ni också kan klara av lite osäkerhet. Tycker inte ett dugg synd om er faktiskt. 

Så sent som idag sa min tränare till mig att "Du har inte den lyxen att träna saker som du är bra på och kan". Ett påstående som är så jävla sant att det kryper i mig. Bara tanken på att det finns folk (läs vita, heterosexuella män) som av bara farten står med hälarna bekvämt nerborrade i magi-zonen gör mig grön av avund!

Jag inser att det bara är att bita i det sura äpplet och ta tag i att jag är en av dom som måste kämpa lite extra mycket. Därför väljer jag härmed att kämpa på och inte bli bitter över fakta. Samtidigt efterlyser jag lite mindre flaxande då detta enbart sticker i ögonen på "oss små" och gör vår resa ännu tyngre.

Hej å hå, gummitå! //Carin

Skolstart

WIHOOO! Jag är officiellt brandstudent! Idag var första skoldagen.

Jag vill gärna säga att det bästa (men det är det nog inte) dock bland det bästa (!) med att börja skolan är att man får ta mamma i handen (eller i mitt vuxna fall, mig själv i handen) gå ner på stan och handla pennfack, nya skrivhäften söta små sudd och bänkpapper... Hm, ja inte bänkpapper kanske men allt det där andra. 

Allt känns nytt, allt känns spännande, man vill inte att lektionen ska sluta eller att klasskamraterna ska gå hem. Nånstans där inne hör man en röst som säger "Ta det lugnt, du kommer få nog förr eller senare" men det går liksom inte att hejda sig. Det pirrar i hela kroppen bara av lukten av nya suddgummin. 

Om nån dag åker jag ner till Lund och träffar mina nya klasskamrater. Vi ska få larmställ, lära oss sjukvård och grilla ihop. Så underbart pirrigt, spännande och alldeles, alldeles orört! 

 Nu har jag satt ena foten framför den andra och gud vet vart det här slutar....

Varför SMO Revinge behöver flera stegbilar...

//Carin

En så jävla dum soldat.

Jag visste att jag i den här utbildningen skulle stöta på motgångar, men det är liksom inte förrän dom slår till som man fattar att det då är helt omöjligt att vara beredd och stå stadigt.
Jag var inte heller beredd på att motgångarna skulle komma så snart. Och inte heller att dom skulle vara fysiska och inte psykiska eller sociala. Fysik utmaning var jag beredd på, inte fysisk motgång. 

Sedan en tid har jag återupptagit ett problem med mina höfter. Dom är sjukt stela och gör ont typ i alla rörelser jag gör med benen. Att ha problem i höfterna känns som att man är avhuggen på mitten och hela kroppen påverkas.

Att drabbas av en skada redan nu är som en spark i skrevet. Jag har viljan! Jag har envisheten! Och jag är beredd att satsa allt för att möta dom fysiska kraven som ställs på en brandman! Att vara atlet, ha vilja och drivkraft men ingen möjlighet att utöva det är som att förboka en sängplats på Rosenlunds psykavdelning. Så många dagar som har gått åt till att grubbla, så många kvällar och nätter som har gått åt till att gråta över detta sorgliga tillstånd.

Här om dagen när jag inte kunde se på en film för allt jag kunde tänka på var min onda kropp och min maktlöshet slog jag av filmen och satta mig med datorn. NU JÄVLAR! Om jag så ska googla mig till döds så ska jag hitta något. Det MÅSTE finnas fler! Den kvällen resulterade i att jag från klockan fem på eftermiddagen tills jag somnade halv ett grinade i jämn ström. Men den här gången var det av lättnad. I ett forum hittade jag en text som verkade handla om mig. Femoral Anterior Glide Syndrome! (FAGS) Jag hade hittat det! Det som en stor skara specialister, naprapater, läkare, sjukgymnaster, tränare och kiropraktorer inte kunde hitta.

Att helt plötsligt ha något att hålla fast vid, att helt plötsligt veta åt vilket håll man ska springa, det är en lycka som är obeskrivlig. Som sagt, ge mig bara en utmaning så ska jag ta mig hela vägen igenom!
"Visst jag är skadad, men det finns en lösning och allt det handlar om nu är vilja!" Och vilja vet jag inte bara att jag har, jag har ta mig fan en masterutbildning i det!

Det första jag gjorde var att maila massa dokument till min nuvarande naprapat och hon nappade direkt. Hennes första intryck var att det nog stämde och att detta förmodligen var mitt problem. Efter en tid pratade jag även med min PT om det. SÅ skönt att "mitt team" är med på noterna nu. Jag har varit en så jävla dum soldat! Att sitta med en skottskada i kroppen och samtidigt le och säga att allt är ok kan kanske vara det dummaste man kan göra. Att vara låtsasstark istället för att ha äkta mod. Nu kan vi jobba tillsammans mot att lösa problemet. 

Jag SKA bli brandman! //Carin

Läkarundersökning 1.0

Då var sista testdagen utförd. Jag tog bussen ner till Rekryteringsmyndigheten här i Stockholm och satte mig i ett väntrum tillsammans med några av mina klasskamrater. Det är nog första gången jag har väntat på läkaren i träningskläder och tillsammans med aspeppade och förväntansfulla människor. Det kallar jag ett redigt väntrums-hang-out!

Blås här, kissa där, tryck på knappen, titta hit, titta dit, kläm och känn i nån timme och sen var jag godkänd för rök och kemrökdykning.

När det sedan var dags för mitt arbets-EKG möttes jag av insikten att jag hör till gruppen "dom här små" (!?) Avdelningen omvärdering av mig själv! Har alltid sett på mig själv som en rätt bitig tjej. Men när man står på Rekryteringsmyndigheten som rekryterar brandmän och militärer är jag helt plötsligt "en av dom här små". 

Pumpen var det inget fel på, och inte heller kondisen. Orkade trampa betydligt längre än beräknat för min storlek men sen tog det stopp i benen. Hade jag inte varit så klen i låren hade jag lätt kommit längre! Tur att jag har Jocke (min PT), klenhet ska det bli ändring på!

WIHOO! Godkänd för rök och kemrökdykning! Nu är det bara två år av plugghjärna som står mellan mig och ett alldeles eget brandnummer på hjälmen! 

//Carin